Är kulturkriget över? Två snabba iakttagelser: under 2025 publicerades hälften så många artiklar med ordet “kulturkrig” i svensk press jämfört med toppåret 2023. Och minns ni GAL-TAN-skalan? Denna värderingsaxel där grön/alternativ/liberal ställs mot traditionell/auktoritär/nationalistisk har nästan försvunnit ur spalterna: i januari i år nämndes GAL-TAN i blott två artiklar jämfört med nästan tre per dag under toppåret 2018.
Har Trump, Gaza, Ukraina och gängvåld till slut tagit ut sin rätt och krympt intresset för helgskinkor och sagostunder?
Det vore, allt annat lika, dåligt för min självbild som analytiker. I Anteckningar från kulturkriget (2021) hävdade jag att kulturkriget inte kommer att ta slut. Det vore tråkigt att ha fel redan efter fem år.
Men nej, jag tror snarare vi bevittnar något annat: politiken som en fortsättning på kulturkriget med andra medel – för att felcitera Clausewitz.
Statsvetare brukar framhäva vänster-högerskalans historiska dominans i Sverige. Jämfört med många andra länder har vårt partisystem länge varit ovanligt endimensionellt: konflikter om fördelning och välfärdsstat har vägt tyngre än regionala, religiösa eller etniska skiljelinjer. Varken centrum–periferi eller kyrka–stat har på allvar strukturerat väljarnas beteende.
Den första större utmaningen kom med miljöfrågorna på 1970-talet. Kärnkraftsdebatten sprängde blockgränserna: VPK hamnade på samma sida som Centerpartiet och KDS, medan Socialdemokraterna tvingades anstränga sig för att markera distans mot Moderaterna.
Näst på tur var Europafrågan som under 1990-talet skar rakt igenom de flesta partier; särskilt hårt drabbades Socialdemokraterna och Centerpartiet.
Men det var först med invandringsfrågans växande betydelse på 2010-talet som systemet skakades om i grunden. Det var lätt att få intrycket att det bara var en tidsfråga innan GAL-TAN skulle konkurrera ut vänster och höger. Sverigedemokraternas framväxt skedde helt och hållet längs denna kulturella konfliktlinje, samtidigt som det blev uppenbart att samtliga etablerade partier rymde betydande interna splittringar.
Det stora som hänt sedan dess är att dimensionerna delvis har smält samman. SD har placerat sig själva till höger, och Moderaterna och Kristdemokraterna har – som statsvetarna Karin Zwinkels, Felix Cassel och Patrik Öhberg visar i en studie från i fjol – rört sig i riktning från GAL mot TAN. När partierna själva definierar vad som är höger och vänster blir resultatet att restriktiv migration och hårdare straff i dag uppfattas som ”höger”, medan mångkultur och klimatpolitik uppfattas som ”vänster” (för att exemplifiera med de fyra sakfrågor som i undersökningen används för att mäta partiernas positionering på GAL-TAN-skalan).
I deras fyrfältsdiagram hamnar nästan hälften (46 procent) av väljarna i kategorin TAN-höger. Drygt en fjärdedel klassificeras som GAL-vänster, medan en femtedel utgör TAN-vänster – där en betydande del är SD-väljare. Endast 6 procent utgör GAL-höger.
Det är otympliga etiketter som illustrerar en enklare poäng: kulturkrigsfrågorna har färgat av sig på vänster-högerdimensionen. Mycket talar för att den färgningen är permanent.
När jag skrev om kulturkriget för fem år sedan baserade jag min framtidsprognos på att kulturkrigets grundläggande drivkrafter är ett resultat av genomgripande strukturella förändringar: globalisering, migration, individualisering. Dessa kommer inte att avta i styrka, tvärtom ökar ständigt trycket på politiken att hantera fundamentala frågor om medborgarskap, minoriteter, majoritetskultur osv.
Men när jag läser om ser jag att ett argument saknades i min analys. Det är nämligen uppenbart i många av den senare tidens debatter inom svensk höger - om migration, om liberal världsordning, om statens roll - att det finns en generationsklyfta. På ena sidan vi som minns kalla kriget, som formades av konflikten mellan kapitalism och socialism och som alltid varit obekväma med att politisera frågor om kultur och identitet. På andra sidan den generation vars tänkande formats efter 11 september och för vilka kulturella motsättningar framstått som både mer begripliga och angelägna än teknikaliteter kring marknadsekonomins utformande.
Chansen att vinden ska vända och den äldre generationen ska ges en ny chans att prägla debattens ramar är nog liten. Framtiden tillhör de unga kulturkrigarna.
***
På tal om generationsstrider har jag ikväll nöjet att samtala med min gamla student Adam Cwejman när Timbro ordnar ideologiafton på temat den liberala världsordningen. Även Linda Jerneck och Jonas Tallberg medverkar i vad jag tror kommer bli både underhållande och givande. (Se mer nedan)
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
