Igår meddelade den brittiske statsvetaren Matthew Goodwin att han kandiderar för Reform UK, Nigel Farages nya parti, i ett fyllnadsval i Manchester nästa månad.
Att Goodwin stödjer Nigel Farage är ingen hemlighet. Goodwin - som 2018 var medförfattare till en av de bästa böcker som skrivits om högerpopulismen, National populism: the revolt against liberal democracy (tillsammans med Roger Eatwell) - har sedan länge fullbordat resan från kreddig akademiker till råskinnad skrivbordsaktivst. Eller, som BBC uttryckte det med karaktäristisk återhållsamhet: “he has slightly moved away from studying the right to becoming an activist”.
Goodwins Substack fylls dagligen med populistiska utfall mot “wokevänstern” och svepande skildringar av hur invandring och islam förstör de europeiska nationalstaterna. Tonen mot meningsmotståndare är oförsonlig. Och vill man hitta positiva omdömen om Donald Trump, till exempel nu senast hans insats i Davos, är det här man ska leta. Det som tidigare framstod som akademisk klarsyn - att inte bortförklara populismens framväxt utan ta efterfrågan på sådana idéer på allvar - visade sig alltså sammanfalla misstänkt väl med Goodwins egna normativa preferenser.
När Goodwin nu blir en av de första samtida intellektuella i Västeuropa som väljer att inte bara bidra med argument och akademisk tyngd utan också tar det sista klivet och faktiskt engagerar sig partipolitiskt i ett antietablissemangsparti, sker det i takt med att han nog får sägas ha sålt ut sitt intellektuella kapital.
Det ska samtidigt erkännas att de flesta partier har svårt att attrahera intellektuella. Det är inte så konstigt, den partipolitiska logiken krockar lätt med den fria tanken. “Die Partei, die Partei, die hat immer recht”, som de östtyska kommunisterna brukade sjunga.
Men det har inte alltid varit omöjligt. Historiskt har åtminstone Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna haft namnkunniga intellektuella knutna till sig - om än sällan i rollen som valda företrädare. PO Enqvist och Sara Lidman. Mauricio Rojas och Lars Gustafsson. Till Tidöregeringens mer frimodiga grepp får nog räknas att man lät Lars Trägårdh få göra vad han ville med den symboltyngda kanonutredningen.
Sverigedemokraterna har i detta avseende länge framstått som en perfekt spegelbild av 1960- och 1970-talens radikala vänster: snabbt växande politiskt kapital, men utan intellektuell förankring. Partiet tog sig fram under kompakt motstånd: länge fanns inte en enda opinionsbildare i landet som inte tog avstånd. Det dröjde därefter mer än en mandatperiod innan det började publiceras texter som ens delvis tog partiets politik i försvar.
Sen förändrades spelplanen - snabbt. Idag ingår SD i en växande miljö av välvilliga opinionsbildare, några med bas i gamla institutioner, men betydligt fler via nya medieplattformar. En och annan låter som Goodwin, men många håller en relativt hög idépolitisk nivå. Det är i praktiken bara universiteten som alltjämt utgör en svårintaglig bastion.
För den kortsiktiga politiska framgången spelar detta sannolikt liten roll. Annars hade bokstavsvänstern dominerat på 1970-talet, och Liberalerna hade inte varit ett utrotningshotat parti i dag. Men för de idépolitiska projektens långsiktiga överlevnad och utformning är det en tillgång att det finns tänkande människor som förmår sympatisera med en rörelse utan att vara lojala med en partibok. Och dit är Sverigedemokraterna tveklöst på väg. Hur lockande det än må vara att hitta en svensk Matt Goodwin, en intellektuell trofé att visa upp, är det sannolikt betydligt bättre att fortsätta odla sin vildvuxna trädgård av fristående och lagom lojala sympatisörer.
***
Nu lite ohämmad reklam men jag är väldigt förtjust i vår senaste bok som släpps imorgon: Anarki, stad och utopi. Två av mina svenska favoritskribenter, Johanna Frändén och Kristian Wedel, gör Timbrodebut med den äran och Mattias Svensson, inte debutant, bidrar med sitt bästa bokkapitel på år och dar. Ja, faktiskt är alla skribenter i toppform. Det handlar om kärlek, knark, ohämmad kommers, bråkig kultur och allt annat som utmärker en levande stad och som någon gång varit föremål för förbudskrav på en folkpartistisk valaffisch. In och köp! Och roffa åt er någon av de sista platserna till morgndagens lansering (se nedan).
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
