Det pågår just nu en yvig debatt om den liberala världsordningen. Högerdebattörer som Henrik Jönsson och Johan Ingerö har argumenterat för att den är en ”vänsterfantasi som aldrig existerat” respektive en ”europeisk myt”. Mothugg har främst kommit från Expressens kultursida där Victor Malm och Joel Halldorf citerar Walt Whitman respektive Augustinus.
Både Jönsson och Ingerö kan utan större ansträngning hamra hem några enkla poänger. Ja, det finns ett uppenbart hyckleri hos delar av den svenska vänstern, inte minst i synen på Venezuela. Och nej, USA:s överträdelser av folkrätten började inte med Venezuela 2026.
Men därifrån till slutsatsen att den liberala, eller regelbaserade, världsordningen aldrig existerat är steget långt.
För när blev denna ordning europeisk – eller vänster? De institutioner som utgjort dess kärna – FN, Världsbanken och IMF – tillkom under amerikanskt överseende. De har haft ett brett transatlantiskt och tvärideologiskt stöd i över ett halvsekel. De normativa hörnstenarna – demokrati, marknadsekonomi, rättsstat – har varit fullt integrerade i såväl amerikansk utrikespolitik som amerikansk självbild.
“Världspolitik är inte vackert”, skriver Ingerö: “i grunden styrs den av tekniska, politiska, ekonomiska och militära muskler. Inte av gemensamma regler”.
Han låter märkligt lik de vänstertomtar som runt millennieskiftet turnerade runt på efterfester och reciterade Noam Chomsky: det finns ingen moral, inga normer, inga goda avsikter, bara “Big Oil” (och Oliver Stone var den ende som hade insett sanningen om Kennedymordet).
En av de starkaste läsupplevelserna de senaste åren är The Free World. Art and thought in the cold war, Louis Menands kolossala exposé över västvärldens konst- och idévärld under efterkrigstiden. Att denna blev en guldålder för amerikansk musik, litteratur, film och konst var ingen tillfällighet. I det ideologiska kriget mot Sovjetunionen var det fria kulturlivet ett av Västs mest effektiva vapen.
Menands centrala poäng är samtidigt mer obekväm: kulturen var fri – men aldrig opolitisk. Frihetsbegreppet blev ett bärande tema just därför att det stod i centrum för systemkonflikten.
Inklusive friheten att kritisera det mesta som staten företog sig.
Dåtidens vänster var experter på relativisering. Visst, Sovjet saknade fria val – men hur fri var den fattige mannen på gatan i USA? Visst, ungrarna och tjeckoslovakerna kunde inte själva välja sina ledare – men vad gjorde USA i Vietnam och Chile?
Menands bok påminner om den avgörande skillnaden: i USA var självkritiken inte bara tillåten utan central. Det fria kulturlivet var inte en lyx, utan själva kärnan i skiljelinjen mellan systemen.
När USA bröt mot folkrätten eller stöttade diktaturer skedde det med medvetenheten om att man bröt mot regler man själv varit med och skapat – och med vissheten om att detta skulle möta motstånd, inte bara på gatorna utan i kulturens och offentlighetens centrum. Därför har amerikanska administrationer gång på gång försökt legitimera sitt agerande i termer av just frihet.
De kommunistiska diktaturerna behövde aldrig låtsas. Censuren tog hand om konstnärerna, säkerhetstjänsten om dissidenterna. Först när de tvingades in i det informella regelverk som vuxit fram i Väst – med Helsingforskonferensen 1975 som startpunkt – började förändringen på allvar.
Efter Warszawapaktens sammanbrott begick Väst många misstag. Men det var rätt att försöka integrera fler länder i fungerande institutioner. ESK blev OSSE. Nato initierade partnerskap, även med Ryssland. I dag är mer än ett dussin före detta kommunistländer medlemmar i försvarsalliansen.
USA kunde vid vilket tillfälle som helst ha valt bort allt detta till förmån för en America first-linje. Man gjorde det inte.
Förrän nu. Vid senatens utfrågningar för ganska exakt ett år sedan beskrev den nuvarande utrikesministern Marco Rubio den regelbaserade världsordningen som ”inte bara föråldrad, utan ett vapen riktat mot USA”. “Globala eliter” hade verkat mot USA:s intresse.
Under det år som följt har USA:s ledning visat att man menar allvar med detta vägval.
När delar av svensk höger, med realismen som täckmantel, börjar låta som 1970-talets vänsterrelativister, finns anledning att stanna upp. Det borde vara lika självklart att i dag ta ställning mot USA:s nuvarande utrikespolitiska vägval – och försvara den liberala, regelbaserade världsordning som trots alla sina brister tjänat världen väl – som det var att ta ställning för rätt sida under kalla kriget.
***
Vi inleder bokåret med att fylla ännu en lucka i den svenska liberalismens historieskrivning. Det handlar om Nyliberala partiet, ett kortlivat men icke desto mindre mycket intressant parti som var representerat i riksdagen mellan 1868 och 1871. Anders Johnson berättar om dess tillkomst, program, företrädare och betydelsen i Sveriges första nyliberaler. Essän finns till försäljning redan nu och lanseras vid ett frukostseminarium nästa onsdag.
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
