“Vanligast parti vinner”, skriver Widar Andersson i en intressant reflektion efter den gångna helgen där Sverigedemokraterna och Liberalerna med sina landsdagar respektive landsmöte satte punkt för kongresshösten.
SD, sammanfattar Andersson, har “vunnit stark växtkraft genom sin förmåga att i konflikt med de gamla partierna hålla sig nära vanligt folks vardagsupplevelser”.
Det ligger förstås en del i detta. Inget parti kan göra en sådan tillväxtresa som SD har gjort utan att i första hand konkurrera med åsikter och verklighetsbeskrivningar som ligger nära vad många väljare efterfrågar.
Strävan efter vanligheten delas av många partier och är i stora delar harmlös.
Men det finns en baksida.
“Eftersom nästan alla är som mig, jag är ju så in i helvete vanlig, så får vi ju en jävla massa röster”, sjunger Claes Eriksson i rollen som skivbolagsdirektören Rune Backman i Galenskaparna och After Shaves briljanta dandsbandsopera Grisen i säcken från 1991.
Då, när Ny demokrati nyss hade slagit igenom, var den sortens förmenta folklighet tacksam att parodiera. Få såg populismen som en seriös utmanare till en politik baserad på ideologisk konflikt.
Idag är det annorlunda. Vi lever i en tid där nästan alla skyr eliterna. Alla vill vara vanliga, ingen vill tillhöra eliten.
Mycket har förstås hänt däremellan. 1995 kom Christopher Laschs bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Lasch tecknade där bilden av en elitklass som svek sitt ansvar för samhället: berikade sig själva hellre än bidrog till det gemensamma bästa, segregerade sig hellre än att dela skolor och välfärd.
Folket mot eliten är som bekant kärnan i den populistiska ideologin och är en tankefigur som är mycket äldre än 1990-talet. Men den utveckling som Lasch beskrev gav otvetydigt bränsle åt de populistiska rörelser som då tog fart på allvar.
Många har, likt Widar Andersson, beskrivit den populistiska framgången i termer inte bara av en motreaktion utan rentav som ett nödvändigt korrektiv. Må så vara.
Men det finns något både uppgivet och halvt förljuget över denna vurm för vanligheten.
Det förljugna först: väljarundersökningar har under lång tid visat att SD:s väljare avviker mest i flera relevanta aspekter, inte minst vad gäller mellanmänsklig tillit.
Min poäng är inte att påvisa bristande vanlighet hos SD-väljare, än mindre antyda att den i så fall vore ett problem. Det är lika legitimt att ha högt som lågt förtroende för sina medmänniskor.
Problemet är när en enskild väljargrupps ståndpunkter tillskrivs någon slags extra legitimitet i kraft av sin påstådda vanlighet.
Jag växte upp i ett socialdemokratiskt dominerat Sverige. Nästan hälften av befolkningen röstade på sossarna. Men andra halvan gjorde inte det. Ändå var det socialdemokratiska perspektivet ständigt normerande, som utgångspunkt för de flesta politiska samtal. Det var den som ville sänka skatten eller privatisera en marknad eller ta bort ett förbud som hela tiden behövde förklara varför det inte var konstigt.
Den sortens föreställda åsiktshegemoni lägger sig som en våt filt över det demokratiska samtalet.
Bästa motvikten: att alltid värna pluralism. Att argumentera utifrån värderingar, ideologi, fakta. Att söka konflikt, inte konsensus. Att alltid se hänvisningar till vanlighet och normalitet som politisk retorik, inget annat.
