Sista året med Tidögänget?
Efter måndagens stortingsval har många påpekat de uppenbara parallellerna mellan det aktuella läget i norsk och svensk politik. I Norge gjorde Fremskrittspartiet sitt bästa val någonsin och i Sverige har Sverigedemokraterna ett gott utgångsläge för att göra detsamma om ett år. Höyre var några promille från att göra sitt sämsta val någonsin samtidigt som Moderaterna står och stampar farligt nära Bo Lundgren-siffror. Liberala Venstre åkte ur och i Sverige förväntar många sig samma öde för vårt lilla liberala parti. Och så blev det rödgrön majoritet i Norge, vilket också väntar nästa höst, att döma av varje svensk opinionsmätning under hela mandatperioden.
Det norska valet passar således perfekt in i en redan etablerad berättelse om vad som är på väg att hända med den svenska högern.
Men man kan faktiskt hämta hem en annan poäng från Norge: att en regering kan bli omvald. Trots att oppositionen hade övertaget större delen av mandatperioden blev det en hyfsat komfortabel seger på valnatten för de norska socialdemokraterna och deras samarbetspartier.
Så sent som i vintras hade Arbeiderpartiet under 18 procent i mätningarna. I måndags fick man 28 procent, en mer än femtioprocentig ökning av väljarstödet på åtta månader. En del kom från vänster, men det avgörande för vändningen var att man lyckades ta stora grupper av väljare direkt från Höyre.
Utgångsläget för den svenska regeringen är faktiskt bättre (och underläget i opinionen har faktiskt aldrig varit stort nog att bära upp de dramatiska krisrubrikerna).
Så vad krävs?
Ett första problem är att samtliga fyra Tidöpartier är alltför fokuserade på att sno eller låna röster från varandra.
Givet opinionsläget är det förstås oundvikligt att mycket fokus ägnas åt stödröster. För Liberalerna i första hand men därmed också för Kristdemokraterna – för hur ska de moderata rösterna räcka till båda partierna? Och vad innebär det för dynamiken mellan Tidöpartierna om Moderaterna, från ett redan svagt utgångsläge, ska låna ut så många väljare till L och KD att man återigen blir mindre än SD?
Men även de ansatser från L och KD som går ut på att partierna ska försöka hänga kvar av egen kraft handlar nästan uteslutande om att småpartierna ska tillåtas/uppmuntras att konkurrera med Moderaterna. När regeringen presenterade det mest uppenbara valfläsket, i form av den sänkta matmomsen, uppstod omedelbart en kamratlig budgivning kring vem som var mest förtjänt av beröm.
Det är rationellt för varje enskilt parti att jaga de väljare som befinner sig allra närmast inom räckhåll, vilket i exempelvis Liberalernas fall förstås är Moderaterna.
Men en valseger kräver trots allt att hyfsat stora väljargrupper ska röra sig från vänster till höger. Från Socialdemokraterna direkt till Moderaterna. Om inte detta sker, blir det regeringsskifte.
Att döma av gårdagens regeringsförklaring har statsministern fortsatt stor tilltro till det budskap som vann valet 2022. Kriminalitet och invandring. Det kommer hamras in att den förda politiken har givit resultat, och det utlovas redan ännu mer av samma sort.
Här är Moderaternas första dilemma: hur långt ska man gå innan det kostar mer än det smakar. Sverigedemokraterna har nu exempelvis fått rejäl utdelning även för några av sina sämsta idéer (som det symbolpolitiskt förödande återvandringspolitiken). Risken är stor att en alltför stor betoning av dessa förflyttningar sammantaget blir en vinst för SD (som med rätta kan ta åt sig äran) samtidigt som det försvårar möjligheterna för M att vinna väljare från mitten.
Det andra dilemmat gäller helomvändningen i den ekonomiska politiken, när Moderaterna skiftar från spara till slösa (80 miljarder i “reformutrymme” etc). Alla regeringar satsar förstås extra i sin sista budget inför ett valår, sådana är politikens lagar. Men avsändaren är här ett parti och en regering som investerat mycket för att bygga upp en trovärdighet vad gäller den strama ekonomiska politiken.
Lyckas man någorlunda väl med dessa balansakter finns faktiskt alla möjligheter att få förnyat förtroende om ett år.
***
