Så gick det till när Tidöregeringen kanoniserade folkhemmet
Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Europakonventionen. Pappadagar. Kris i befolkningsfrågan av makarna Myrdal. Kvinnliga präster. Särbeskattning.
Det är möjligt att själva tillkomsten av en kulturkanon är ett uttryck för en konservativ samhällsvind. Men av denna märks faktiskt ingenting i innehållet.
Huruvida det är Sverigedemokraterna eller kulturskribenterna som har bäst skäl att nu känna sig lurade vet jag inte. Båda har ju sett framför sig ett nationalistiskt projekt. “Ett Sverigedemokratiskt redskap för att koppla medborgarskap till av staten godkända kunskaper om Karl XII och Esaias Tegnér”, som Karin Pettersson skrev tidigare i veckan.
Så blev det inte. Det blev betydligt sossigare.
Det borde i och för sig inte vara en överraskning. Det ligger i själva idén om en kanon att vårda och värna det redan traderade. En kanon är ju trots allt inget man uppfinner, en kanon finns där hela tiden vare sig vi skriver ner den eller inte. Det görs ständiga listor över de bästa böckerna, filmerna och skivorna. Om utredningen presenterat listor utan Strindberg eller Bergman eller Taube hade de förmodligen uppfattats allt för udda för att ens tas på allvar. Vilket i sig är ett slags bevis för att kanon redan existerar, om än inte statligt sanktionerad.
På ett sätt är det samma logik bakom de listor med politiska, sociala och ekonomiska händelser som är en följd av att kommittén tillämpat ett bredare, mer antropologiskt kulturbegrepp. Därmed blir även kulturkanon en del av den sedan länge allt annat överskuggande metaberättelsen om Sverige som ett modernt, framåtskridande, frihetligt, sekulariserat, öppet och jämställt samhälle.
Eller, om man så vill, den socialliberala och socialdemokratiska historieskrivningen.
Vilket är en i stora delar sann berättelse, både i sin helhet och sina detaljer. Samtidigt som det finns helt andra berättelser om Sverige som också är sanna: om sociala konflikter, minoritetsförtryck, klasskonflikter, kapitalism, social konformism och så vidare. Men som kanske passar mindre bra i sammanhanget av en kanon som ska vara inkluderande och gemenskapsfrämjande.
Här rymmer den utredning som nu presenterats en inre spänning. Å ena sidan någorlunda folkligt förankrade listor över böcker, filmer, pjäser och konstverk där kvalitet och inflytande för det mesta går hand i hand.
Å andra sidan en lista över politiska och ekonomiska händelser som oundvikligen resulterar i en politiserad historieskrivning.
Kulturkanon illustrerar det dilemma som Sverigedemokrater och andra svenska nationalister står inför: att den svenska kulturen är så impregnerad av liberala värderingar och att traditionellt konservativa idéer om nationen sedan länge är marginaliserade i berättelsen om Sverige. Vilket förstås märks extra mycket inom konst, litteratur och film, som oundvikligen hamnar i centrum av en kanon, oavsett hur mycket man fyller på med annat innehåll.
Man måste liksom bestämma sig för om man ska hylla företeelser och konstnärskap för att de är svenska eller för att de representerar en idé om samhället som är förenlig med den egna ideologin.
Men nu sitter man här, med en kulturkanon utan Heidenstam, utan Fröding, utan Karlfeldt, ja till och med utan Fogelström (Jimmie Åkessons personliga favorit). Som samtidigt har kanoniserat varje hörnsten i den socialdemokratiska berättelsen om folkhemmet.
Att vara svensk nationalist på 2020-talet, det är att hylla det Sverige som sossar och folkpartister har byggt. Och nu har SD genom kulturkanon de facto kanoniserat folkhemmet. Så kan det gå.
Ett liknande dilemma drabbar emellertid även dem som av ideologiska skäl avfärdat kulturkanon som projekt men i sitt skrivande återkommande reproducerar vad som i praktiken är genompolitiserade berättelser om Sverige och samhället. För vilket är egentligen det större problemet? Att en statlig utredning kodifierar vad som sedan årtionden är ett närmast orubbligt narrativ på kultursidor, bibliotek, bokmässor och andra arenor där kultureliten sätter agendan? Eller att vi har en kulturdebatt utan någon egentlig åsiktspluralism?
“Själva listorna är däremot så oförargliga att jag har svårt att föreställa mig en större debatt om innehållet”, skriver Victor Malm i en typisk kommentar.
Jag hoppas verkligen att han har fel. Det är nu, när det finns något att utgå från, som debatten borde börja.
Hittills har det ärligt talat inte varit så upplyftande. Torbjörn Elensky sammanfattade igår debatten som en förspilld möjlighet: här fanns ju en gyllene chans att äntligen diskutera kulturens innehåll men istället fastnade så gott som alla i en ärligt talat rätt enfaldig debatt mellan de som är för och de som är emot en kanon. En debatt som dessutom med pinsam precision följde de partipolitiska lagindelningarna.
Men det är inte för sent. Nu finns listorna på plats. Den stora förtjänsten med kulturkanon är att den tvingar fram ett skifte av fokus från form till innehåll. Jag har, tyvärr ofta i rollen som deltagare, genomlidit alldeles för många panelsamtal om “vikten av bildning” eller “det demokratiska samtalet”. De ger aldrig någonting. Samtalen om bildning måste helt enkelt ge plats för bildande samtal. Samtal som handlar om något mer än abstraktioner.
Till exempel en strid om vilka som verkligen är de definierande händelserna i svensk historia. Låt det roliga börja.
**
Missa inte Timbros kulturkanonkväll på måndag, där bland andra Lars Trägårdh och Josefin de Gregorio medverkar.
Missa heller inte morgondagens lansering av Henrik Dalgards bok Poesin, publiken och pengarna (obligatorisk läsning för alla som anser sig veta att fackboken är i kris) där bland andra just Torbjörn Elensky medverkar.
Och håll utkik efter Victor Malms essä Poeterna på toaletten, eller självporträtt med Homeros på Norra Fäladen, som vi ger ut lagom till bokmässan - jag kan utlova en riktig läsfest.
***
Förra veckans nyhetsbrev, om nya och gamla splittringar inom Vänsterpartiet, innehöll ett vilseledande resonemang där Sillénarna förväxlades med Kilbomarna. Det var förstås Hugo Sillén och hans sympatisörer som var lojala med Moskva, medan Kilbom valde en mer Stalinkritisk väg. Jag ber förbehållslöst om ursäkt för denna fadäs.
***
/Andreas Johansson Heinö. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
