Vi blir alla fattigare utan USA som förebild
“Man kan inte skjuta med värderingar”, sa USA:s försvarsminister Pete Hegseth vid Nato-mötet i Bryssel i förra veckan.
Det var på torsdagen. Sen blev det fredag och vicepresidenten J D Vance stal uppmärksamheten med sitt redan ökända tal vid Säkerhetskonferensen i München. Det var ett synnerligen värderingsdrivet tal där han avfyrade en serie verbala projektiler som efterlämnade ett smärre kaos.
Om det talet har många andra redan hunnit skriva (läs gärna Joakim Broman och Mattias Svensson för två analyser som jag instämmer i).
Men jag vill dröja kvar lite vid Hegseth. Visst är det bra med goda värderingar, flaggor och politiska tal, förklarade han, men de kan aldrig ersätta hard power. Vid dagens slut är det vapen, ammunition och uniformer som räknas. Det hela mynnade ut i en uppmaning till USA:s allierade att kraftigt höja (siffran fem procent av BNP nämndes) sina försvarsanslag.
Ett välkänt amerikanskt budskap, men med en ny inramning.
Hard power ska läsas i kontrast mot soft power. Det sistnämnda begreppet populariserades på 1980-talet av den amerikanske statsvetaren Joseph S Nye. När jag läste ämnet på 1990-talet ingick hans bok Bound to Lead i grundkursen. Tesen framgick av undertiteln: “The changing nature of American power”.
Budskapet kändes ganska lättsmält, några år efter kalla krigets slut. Det föreföll så uppenbart att den amerikanska makten skulle bestå, liksom att den vilade på mycket mer än hard power.
Jag minns inte om Nye citerade Stalin, men de flesta som pratar om soft power brukar göra det. “Påven? Hur många divisioner har han?”, är ett citat som tillskrivits Stalin lite för många gånger för att det ska vara sant. Men vare sig han faktiskt sa det eller inte så är det en elegant illustration av den obestridliga underskattning av just den mjuka makten, som så småningom bidrog till Sovjetkommunismens fall.
USA-bilden är nu i fritt fall i delar av Västvärlden. Spelar det någon roll? Står vi återigen inför “the changing nature of American power?”
Det har förstås skiftat förr, ibland hastigt. Efter 11 september 2001 slöt befolkningarna i alla demokratier upp bakom USA. Två år senare demonstrerade miljontals européer mot Bush (och Blair) över invasionen av Irak. Hela den efterkrigsgeneration som växte upp under Vietnamkriget doppades i en gryta av antiamerikanism. Watergate blev den definitiva bekräftelsen på att den amerikanska demokratin var trasig.
Och ändå fortsatte USA att leda världen. Politiskt, ekonomiskt, militärt, kulturellt, vetenskapligt.
“Svensk var den, men god var den fan i mig inte”, säger Sven Wollters Jarnebring i Bo Widerbergs Mannen från Mallorca från 1984 Jarnebring har, efter att ha lyssnat på poliskollegan Johanssons (Tomas von Brömssen) utfall mot det amerikanska monopolkapitalet, gått med på att testa äkta svensk hamburgare.
Jag saknade den scenen i SVT:s misslyckade dokumentär om den statliga hamburgerkedjan Clock. Visst kan man roas av berättelsen om staten som steker hamburgare. Men ytterst var Clock snarare ett bevis för den enorma soft power som USA utövade. Även när de antiamerikanska stämningarna var som starkast i västvärlden var det amerikanska hamburgare som efterfrågades.
Och det var långt fler än statliga restaurantentreprenörer i blandekonomin Sverige som snodde koncept (och möjligen även recept) från McDonalds och deras motsvarigheter. I Sovjetunionen var efterfrågan (det vill säga svarthandeln) på amerikanska jeans så stor att kommunistpartiet i slutet på 1970-talet skrev kontrakt med Levi Strauss och två andra stora amerikanska jeansföretag om att producera jeans för den sovjetiska marknaden (innan produktionen kom igång hann dock Sovjet invadera Afghanistan vilket förstörde just den affären).
Den amerikanska hegemonin under efterkrigstiden, liksom segern i Kalla kriget och den fortsatta dominansen in på 2000-talet har hela tiden vilat på två ben: det ekonomiska och det kulturella. Den ekonomiska styrkan har i sin tur möjliggjort den militära överlägsenheten. Den kulturella styrkan - hamburgare, jeans, Hollywood, populärmusik - har skapat och generation efter generation hållit liv i en längtan och fascination till USA och det amerikanska över hela världen. Ingen annan kultur har någonsin åstadkommit något liknande.
Det tar inte slut nu heller. Trump och Vance och Musk kommer göra stor skada, men politiken har aldrig spelat den avgörande rollen. Inte ens Reagan eller Kennedy eller FDR var i närheten av samma betydelse som de största filmstjärnorna eller de mest framgångsrika entreprenörerna.
Men de insåg alla värdet av denna mjuka makt.
Vad den här administrationen tror på är mer oklart. Försvarsministern säger att han inte tror på soft power, samtidigt som vicepresidenten ägnar sitt viktigaste säkerhetspolitiska tal åt att kulturkriga.
I förlängningen är det inte bara den amerikanska makten som riskerar att försvagas. Vi blir alla fattigare utan USA som förebild.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
