Läs det här mailet i din webbläsare ([link removed])
[link removed]


** Jag känner mig ensam sen Harry Schein dog
------------------------------------------------------------

Någon gång på vintern 1969 råkade Harry Schein, enväldig regent på det ännu unga Svenska Filminstitutet, ge ett halvt jakande svar till allkonstnären Öyvind Fahlström som sökte stöd för ett filmprojekt med arbetstiteln “Likkistläggaren Rosander”. En slags cinema varieté med gatuteater och aktivism och dold kamera.

När Fahlström återkom med det färdiga manuset – nu inrymmande såväl gravskändning (av Wallenberg) som bajssmetning (“känner du stanken från Enskilda banken”) – hade Schein invändningar. Fahlström fick bara hälften av de extra pengar han begärde och Schein såg dessutom till att Fahlström ensam fick bära det juridiska ansvaret i händelse av ett rättsligt efterspel.

När filmen tre år senare stod färdig – nu med titeln Du gamla, du fria – ville ingen biografkedja visa den. Till slut fick Filminstitutet själva hyra en biograf i Stockholm. Totalt sågs den av 1 408 besökare innan den efter ett par veckor togs bort från repertoaren i förtid. Samtliga recensenter sågade filmen.

Historien återberättas livfullt av Jan Lumholdt i Individ & kollektivism - Sverige 1968-88 ([link removed]) som vi gav ut i höstas.

Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var annars något av en guldålder för svensk film. Bo Widerberg och Ingmar Bergman, förstås, men också debutanter som Roy Andersson och Stefan Jarl. Som Lumholdt konstaterar kan det nog ses som skördetid för 1963 års filmreform och som i allt väsentligt var just Harry Scheins skapelse.

Bottenplattan var att biograferna befriades från “nöjesskatt” i utbyte mot att en tiondel av intäkterna gick till ett nyinrättat statligt filminstitut, med huvuduppdraget att finansiera svensk film.

Det var till en början en framgångsrik modell. Andra länder tog efter. Först på 1970-talet tillfördes statliga pengar. Nya aktörer (videobranschen, tv-bolag) anslöt i takt med teknikutvecklingen. Filmavtalet överlevde både videon och kabel-tv. Men när avtalet slutligen begravdes 2017 hade skattepengarnas andel av kakan ökat till hälften. För att kompensera Filminstitutet för bortfallet från branschen ökades de statliga anslagen ytterligare, samtidigt som biografmomsen höjdes till 25 procent.

Där är vi nu. Tiderna har förändrats, och politiken har fått det allt svårare att hänga med. Varför kulturpolitiker oavsett färg vanligen lägger huvudet på sned, säger sig vara bekymrade men hoppfulla, och sedan glider vidare till nästa mingel.

Inte Parisa Liljestrand. Under några få minuter på Drakens scen i fredags rev upp hon mer kulturpolitiskt damm än företrädarna åstadkommit på decennier.

Hon företräder folket, inte branschen, förklarade hon. Staten har begränsade resurser och den här regeringen anser sig ha mandat att prioritera andra utgiftsområden än kulturens. För övrigt bör film bära sig kommersiellt.

Det var stolpigt, hårdkokt och på sätt och vis befriande i sin tydlighet. Politiker tycker olika, då bör det också framgå.

Invigningstalet öppnade på så sätt en ny front för en gammaldags vänster-högerkonflikt i den kulturpolitiska debatten. I den står jag i allt väsentligt på kulturministerns sida (i en intervju med Expressen ([link removed]) reder hon ut en del frågetecken).

Men det finns en annan, egentligen mer grundläggande skiljelinje här, där jag känner mig betydligt mer ensam.

Åtminstone sedan Harry Schein dog.

1970-talets filmvänster ville göra film för folket. Film som folket behövde. De avskydde själva idén om kvalitetskriterier, den som låg till grund för Filminstitutets finansiering och som i praktiken uttolkades av Harry Schein. “Fascisten”, som Bo Widerberg kallade honom.

Jan Lumholdt refererar i Individ & kollektivism en tidstypisk Scheinkonflikt:

“Nystartade Filmcentrum sökte 1968 pengar hos Filminstitutet för att sammanställa en katalog med sina distributionstitlar. Det gick Schein med på, så snart Filmcentrum hade sållat bort de titlar som inte motsvarade hans definition av kvalitetsfilm. Patrullen var total. Musikrörelsens devis ”alla kan spela” gällde i samma grad i ”filmvänstern”. Ännu en spricka i dialogen, om man alls kan tala om en sådan, mellan ”revolutionärer” och ”etablissemang” var ett faktum.”

Schein blev 1972 hårt åtgången sedan Filminstitutet, på möjligen oklara grunder, delfinansierat Ingmar Bergmans Viskningar och rop. Scheins höll inte igen i sitt svar:

”Det är karaktäristiskt för vår filmsituation - som i detta avseende antagligen är helt unik i världen - att en sådan debatt över huvud taget uppstår. Det finns en småaktig torftighet, personliga rancuner, en tarvlig avundsjuka bakom alla påtryckningar, bakom allt mygel i redaktionskorridorerna.”

Nu var det förstås inte bara filmvänstern som Schein tog strid mot. 1971 anmälde han Sveriges Radio till Granskningsnämnden sedan TV2 köpt in två Åsa-Nisse-filmer (“prototypen för okonsten, smaklösheten och talanglösheten”, enligt Schein).

Jag uppskattar att vi har en kulturminister som tar strid för att film primärt bör finansieras via andra vägar än skattsedeln. Men måste man för den sakens skull låtsas som att strömningstjänsterna bidrar till ökad kvalitet? Deras existens är en självklar del av teknikutveckling och en fri marknad. Men ingenting tyder på att de är på väg att leverera en ny guldålder för spelfilmen.

Det vore överilat att dra en rak linje mellan Öyvind Fahlström och Parisa Liljestrand. Men med det sagt: det går att höra ett eko från antielitismen hos 1970-talets filmvänster (“film av folket, för folket”) även hos Liljestrands mest marknadsdogmatiska försvarare (“film som många vill se är bra film”). Och som inte längre möter något motstånd hos film- och tv-recensenter som, vilket Hynek Pallas påpekade tidigare i år ([link removed]) , snabbt anpassat sig till n lägre kvalitetsnivå.

Som sagt, jag saknar Harry Schein.

När David Lynch gick bort tidigare i januari var vi många som sörjde. Men än sorgligare är insikten om att ett sådant konstnärskap (en debut som ingen förstod, många år mellan filmerna, en ständig vilja att utmana sin publik) skulle ha så oerhört mycket svårare att göra sig gällande i dagens medieklimat.

Åt detta varken kan eller bör Parisa Liljestrand göra särskilt mycket. För det är ju som Eric Luth skriver i en av de mer förnuftiga kommentarer till Liljestrands tal: det är inte politikens fel att kulturen förvandlats till bakgrundsbrus ([link removed] ) . Ansvaret vilar tungt på oss konsumenter.

***

Lyssna gärna ([link removed]) när Jan Lumholdt pratar med Torbjörn Elensky och Per Vesterlund om 70- och 80-talens film och tv-teater i Ideologipodden. Och läs gärna Lars Anders Johansson Att dansa efter maktens pipa ([link removed]) för nödvändiga historiska perspektiv på den svenska kulturpolitiken.

***

I helgen finns vi representerade med bokbord både på Stockholms nya fackboksfestival (se mer nedan) och på Centerpartiets kommundagar i Linköping. Väl mött!

/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino ([link removed])

Länk till texten här! ([link removed])

[link removed]


** Ny säsong av podden!
------------------------------------------------------------

Välkommen till en ny säsong av Ideologipodden och till nya samtal om ideologiska skärvor, snårigheter och sökanden! Andreas Johansson Heinö, Anna D. Linder och Johanna Grönbäck leder podden som låter aktuella funderingar och tidlösa idéer ta plats.
Lyssna nu! ([link removed])

[link removed]


** Boktips!
------------------------------------------------------------

Efter kulturministerns tal på Göteborgs filmfestival om statens ansvar när det kommer till kulturpolitiken har debatten om kulturens finansiering återigen väckts till liv.

Att dansa efter maktens pipa skriven av Lars Anders Johansson utforskar hur makt och politik styr vilka kulturella uttryck som lyfts fram. Boken gavs ut första gången 2017 och blev snabbt något av ett standardverk för den som vill förstå svensk kulturpolitik. I denna nya och uppdaterade utgåva beskrivs tiden som förflutit sedan dess.
Köp här! ([link removed])

[link removed]


** Timbro förlag på Fackboksfestivalen
------------------------------------------------------------

Datum: Lördag, 1 februari

Tid: 10.30 –17.00

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Biljett: Kom till vårt bokbord genom att köpa biljett här! ([link removed])


** Gröna bubblor
------------------------------------------------------------

Christian Sandströms bokserie Gröna bubblor river konstant upp i debatten om den gröna omställningen.

“Det är med en känsla av lågintensivt ursinne jag lägger ifrån mig böckerna. Inte på Sandström. Inte på Henrekson eller alla de andra som försökt få in fakta, sans och vett i debatten om den gröna omställningen.”

Läs Johan Westerholms text om böckerna på Ledarsidorna ([link removed])

Passa på att köpa alla tre böcker till ett paketpris på vår hemsida!
Köp här! ([link removed])
[link removed]

[link removed]


** Nils Karlson skriver i Dagens industri
------------------------------------------------------------

“Det är säkert många som funderar på konsekvenserna av USA:s nytillträdda presidents politik. Vad kommer att hända med börsen, tillväxten och inflationen? Hur påverkas Europa och Sverige? Själv hävdade Donald Trump i sitt installationstal att USA och resten av världen kommer att inleda en ny ”gyllene era”

Läs Nils text här! ([link removed])

Nils Karlson är även aktuell med boken Ett liberalt försvar mot populismen ([link removed])
[link removed]


** LANSERING: Rostbältets spruckna röst
------------------------------------------------------------

I Rostbältets spruckna röst ([link removed]) analyserar Joakim Broman de sociala, ekonomiska och politiska konsekvenserna av de stora avindustrialiseringarna. Det handlar om Vances rötter och om USA:s framtid - men också om globala trender som även syns i Bromans eget Ångermanland.

Välkommen till lanseringen av Joakim Bromans essäbok Rostbältets spruckna röst – en kväll med samtal om USA:s framtid, högerns utveckling under Donald Trump, samt vad som väntar efter Trump.
Anmäl dig här! ([link removed])


** Timbros poddar
------------------------------------------------------------
[link removed]

Bland rödvinsvänster och bilhöger. ([link removed]) Vindkraft är vänster och kärnkraft höger. Bilism är höger och kollektivtrafik vänster. Eller? Vissa frågor, intressen och stilar kodas som höger eller vänster, trots att de är svåra att koppla till de vanliga ideologiska konflikterna. Vad är otippat höger och vänster, varför och hur har det skiftat över tid?
[link removed]

Isvak, Musk och opera. ([link removed]) Inre Kabinettet är en podd från tankesmedjan Timbro, med PM Nilsson, Alexandra Ivanov Hökmark, Fredrik Kopsch, Andreas Johansson Heinö och Catarina Starfelt. De utlovar inga konkreta svar, men lovar däremot att vrida och vända på aktuella händelser i svensk politik.

[link removed]
[link removed]
[link removed]

Logo
You were subscribed to the newsletter from Timbro
Vår besökadress:
Timbro förlag
Kungsgatan 60
111 22 Stockholm
Vill du ändra hur du får dessa mail?
Du kan uppdatera dina inställningar ([link removed]) eller avsluta din prenumeration ([link removed])