Centerpartiet går återigen vilse i Europa
Centerpartiet har aldrig haft det lätt med Europa. Inför folkomröstningen 1994 var partiet djupt splittrat. Partiledningen hade visserligen ställt sig bakom ett svenskt medlemskap, men förankringen bland medlemmar och väljare var svag. När partiet på en extrastämma sommaren 1994 tog definitiv ställning för, efter att de svenska medlemskapsförhandlingarna var avslutade, röstade en tredjedel av ombuden nej och partiledaren Olof Johansson lovade att ligga lågt i kampanjen. En centerpartistisk landstingspolitiker från Värmdö, Hans Lindqvist, hade däremot redan hunnit bli rikskänd som ordförande för kampanjorganisationen Nej till EG (ett ordförandeskap som delades med socialdemokraten Eva-Britt Svensson, och med Jonas Sjöstedt som vice ordförande). Lindqvist var under folkomröstningsåret 1994 Centerpartiets mest högljudda företrädare i EG-frågor.
Och han skulle fortsätta att synas. I september 1995 valdes Lindqvist in i Europaparlamentet som en av två centerpartister (tillsammans med Karl-Erik Olsson). Det var i den valrörelsen som Centern kampanjade under parollen “Nja till Europa” och med tre olika listor varav den mest populära toppades av Lindqvist. 1999 placerades han trea på listan, men fick näst flest personkryss och var nära att komma in igen. Så sent som 2009 kom Lindqvist högt i Centerns provval men hamnade till slut utanför listan.
Ambivalensen inför medlemskapet gjorde det redan från början svårt för Centern att hitta sin plats i Europaparlamentet. I brist på bättre alternativ tvingades den icke-liberala EU-motståndaren Lindqvist redan 1995 sätta sig i den liberala och federalistiska ALDE-gruppen (föregångaren till dagens Renew). Det var förmodligen lika obekvämt för alla inblandade.
Spola fram till nutid och Centerpartiet beter sig som om man grundat om inte EU så åtminstone den liberala gruppen. “Släng ut Liberalerna”, kräver partiets toppkandidat Emma Wiesner. Och släng ut holländarna och finländarna också, fortsätter hon, som svar på följdfrågan om inte alla partier som likt Liberalerna ingår samarbeten med nationalister i konsekvensens namn borde uteslutas.
Det är en på flera sätt illa vald konflikt. För det första brister Centern i trovärdighet. Frågan om Liberalernas plats i Renew-gruppen diskuterades redan hösten 2022, efter att Tidöregeringen tillträdde. Den gången på franskt initiativ. Det är möjligt att Centerpartiet var drivande bakom kulisserna, flera röster har envist hävdat detta, men Centerpartierna har själva förnekat och försäkrat att de minsann backade upp Liberalerna. Här får man välja: förklara antingen att ni var drivande den gången också, eller motivera varför ni har ändrat er nu.
För det andra saknas konsekvensanalys. Med Centerpartiets policy skulle Renew-gruppen försvagas. Minst tolv av dagens 101 mandat skulle ryka direkt med en någorlunda konsekvent tillämpning av policyn. “Huvudlöst”, enligt Nils Torvalds, Europaparlamentariker för Svenska Folkpartiet som Wiesner vill utesluta. Här bör man i så fall vara ärlig mot sina väljare: “rösta på oss så lovar vi att verka för att försvaga vår position i Bryssel!” Och förklara också varför samarbetsformer i nationella parlamentet är viktigare än sakpolitiska eller värderingsmässiga skillnader.
För det tredje förstärker valet av konflikt vad som redan är ett stort problem, nämligen att relationen till Sverigedemokraterna blivit den mest uppenbara skillnaden mellan liberaler i Sverige.
Det är redan från början svårt att motivera existensen av två i praktiken så likvärdiga alternativ som Centern och Liberalerna. Ideologiskt och sakpolitiskt är skillnaderna inte större än mellan två S-distrikt. Partiföreträdare (från båda partierna) älskar visserligen att berätta om de stora skillnaderna i partikultur men sådana resonemang brukar mest avslöja hur djupt ner i kaninhålet man befinner sig. Det hade varit annorlunda om partierna utvecklades i riktning mot ett tydligt vänsterliberalt respektive högerliberalt alternativ, enligt dansk eller nederländsk förebild, men några sådana tendenser är svåra att se. Men eftersom sammanslagning inte heller är ett alternativ (partikulturen, ni vet) klamrar man sig fast vid symboliska skillnader i väntan på att väljarna en dag genomför den nödvändiga strukturrationaliseringen.
Här står vi nu. Både Liberalerna och Centerpartiet kämpar för sin fortsatta existens i Europaparlamentet. I båda fallen kommer ett misslyckande att utlösa interna konvulsioner, som i förlängningen skulle kunna leda till partiledarskiften och, i ett av fallen, till en regeringskris.
Går det illa kan dock Liberalerna stå någorlunda rakryggade och säga att de åtminstone försökte övertyga väljarna med EU-relevanta sakfrågor. Centerpartisterna riskerar att få en jobbigare stund framför spegeln.
…
Fler tillbakablickar på den svenska EG-omröstningen, och mycket annat som hände vid den tiden, får man i Joakim Bromans nya bok 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid. Den lanseras imorgon och finns redan att beställa vilket jag verkligen rekommenderar. Mer info längre ner i brevet!
…
I veckan har ett filmklipp på festande tyska ungdomar som skriker främlingsfientliga slagord och gör Hitlerhälsningar väckt stor debatt. Av en slump läste jag om händelsen när jag i helgen var i Warszawa och besökte museet för Warszawaupproret 1944. Det polska upproret i augusti möttes av fruktansvärda repressalier, med direkt order från Hitler att hela staden skulle förstöras. Ansvarig för de allra värsta massakrerna, som skedde i stadsdelen Wola, var Heinz Reinefahrt. Trots tiotusentals liv på sitt samvete, inklusive barn, gravida kvinnor, äldre och sjuka, dömdes aldrig Reinefahrt. Istället gjorde han efter kriget politisk karriär. 1951 valdes han till borgmästare i Westerort, den största orten på ön Sylt, där de tyska ungdomarna i förra veckan skanderade klassiska nazislagord.
Vill man förstå varför denna och liknande händelser ännu väcker så stor debatt i Tyskland rekommenderar jag Philip Franzéns bok Ett Sverige för vuxna.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
